betan.se Familjeliv från en pappas synvinkel

Och så var det det där med jämställdhet…

”Hej Martin,

Foto www.pixgallery.com © Lasse O Persson

Jag hoppas att du fick en bra och fin förlossning och att du och ditt barn mår bra...” Så inleds välkomstbrevet från blöjklubben jag anmälde oss till och som vid första anblick verkar oskyldigt trevligt. När jag sitter och skriver detta så dimper ett nyhetsbrev ner från en av våra större aktörer på den svenska blöjmarknaden med titeln ”Din partner kan inte amma. Men han kan så mycket annat”.

Jo tack, det var en ganska jobbig förlossning som tog sin rediga tid. Det blev inte så mycket att äta och sömnen den helgen sammanfattas till två timmar halvsittandes i en saccosäck i ett hörn av förlossningssalen. Tack och lov så slapp jag 18 timmars oavbruten smärta, sprutstick och annat som min fru fick uthärda. Och jo, min fru (till lika livspartner) kan visst amma trots att HON även kan så mycket annat.

De flesta av de böcker vi har läst under vår resa vänder sig till den blivande mamman och innehåller eller berör skrämmande lite av de känslor, frågor eller rädslor som vi män känner inför att förvandlas till pappor. Kan vi inte känna samma oro över att något skall gå fel som kvinnan? Påverkas inte vi lika mycket på det känslomässiga planet av tanken att ett par inom 9 månader blir en trio? Eller tror författarna att vi män inte läser böcker?

Det är väl egentligen det som jag vill sätta fingret på. Kvinnan framställs allt för ofta som naturliga föräldern, det är hon som genomgår förlossningen och vi män skall snällt ta på oss papparollen och hjälpa till. Återkommande i litteraturen är just ordet ”papparoll”. Bara ordet i sig, taget ur allt sammanhang, säger väl inte så mycket egentligen. Att vara pappa är en roll, man betyder något (spelar roll) för någon och man har en roll att spela i den stora samhällsteatern. Att detta skall gälla för bägge föräldrarna kan tyckas vara självklart men jag har extremt få gånger stött på ordet ”mammaroll” i litteraturen. Som att man ÄR mamma, men att vara pappa är att spela en roll, inget man bara är naturligt. Vad kan det bero på?

Jag vill låta det vara osagt och avrundar istället med en uppmaning. Försök att, nästa gång ni hamnar i ett samtal om föräldraskap och familjeliv, tänka på de små orden. Hjälp mig sudda ut mamma- och papparollerna och ersätta dem med ett annat ord, förälder. Visst gör vi olika saker, och visst har vi olika förutsättningar och visst är vi pappor och mammor, män och kvinnor men i botten är vi alla föräldrar oavsett om vi lever ensamma, man-kvinna, man-man eller kvinna-kvinna.