Leendet
Sex veckor gammal och nu är det inte längre något tvivel om det är gaser eller pappa som får J att le. Visst är det härligt när det går från gråt och gny över magont till världens största leende med tillhörande gurgel när pappa kommer och tröstar.
J har även en liten egenhet när det är natt. Oavsett var vi lägger honom så kommer han "knuffandes" till något av våra ansikten för att lägga sig 2 cm ifrån och bara le. Det verkar som om det är skönaste sättet att sova på och det går ju inte annat än att hålla med. Fast sova blir det ju inte så mycket för oss då man mest ligger och tittar på det leende lilla underverket. Och visst så finns risken för ett sugmärke på näsan, pappas armar bär redan spåren efter en mindre glad bebis, men det bjuder han på =)