Separationsångest
Det är vinterns första natt med snö och som nu börjar bli rutin är pappan på väg till nya jobbet. Frånsett samma trista västkustvinterväder tynger även något annat den annars glada pappan, separationsångest!
Dessutom i flera dimensioner. Normalt är att jag blir lite ledsen men att det kan man tränga bort för det är ju bara tio timmar innan man är hemma igen. Sen har vi den ständiga oron att som konsult bli satt på ett uppdrag i en annan stad, och hemska tanke, ett annat land. Det förr givetvis mer troligt än det senare.
Dock så har det igår uppkommit en ny form av separationsångest men denna gången inte från pappan utan den lilla sonen som inte för allt i världen förstår att pappa försvinner på morgonen, han har ju alltid varit där under hela lilla Js liv.
J vaknar någon när jag äter frukost och är jätteorolig och nästan rädd bara för att när pappa visar sig bli lugn och glad då familjen åter är komplett. Visst blir man som far glad i själen att man betyder så mycket hos någon som man älskar så, men det gör även ont att veta att han lite senara åter igen undrar var pappa är och inte förstår. Det är skönt att min älskade A är hemma för att trösta. Och tur är att små trötta ögon även snart somnar om för att senare på morgonen inte alls uppvisa samma oro.
Jag tror minsann att jag inte är ensam om att ha separationsångest.
Leendet
Sex veckor gammal och nu är det inte längre något tvivel om det är gaser eller pappa som får J att le. Visst är det härligt när det går från gråt och gny över magont till världens största leende med tillhörande gurgel när pappa kommer och tröstar.
J har även en liten egenhet när det är natt. Oavsett var vi lägger honom så kommer han "knuffandes" till något av våra ansikten för att lägga sig 2 cm ifrån och bara le. Det verkar som om det är skönaste sättet att sova på och det går ju inte annat än att hålla med. Fast sova blir det ju inte så mycket för oss då man mest ligger och tittar på det leende lilla underverket. Och visst så finns risken för ett sugmärke på näsan, pappas armar bär redan spåren efter en mindre glad bebis, men det bjuder han på =)
Ett leende som får mig att smälta
Det är alltid svårt att veta om det bara är gaser eller om det är pappa som får dig att le. Men nu tror jag allt att det mer ofta är pappa än gaserna. Senaste veckan har J blivit mycket mer "med" och leendena avlöser varandra även om jag nog tror att det fortfarande är mest gaser =)
Om betan.se
En kort introduktionspost kan vara i sin ordning tror jag.
Betan.se är ett sätt för mig som nybliven pappa att få ur mig mina tankar och funderingar kring det här med att vara förälder och numera ansvarig för någon annans liv än mitt egna. Den här bloggen, om det nu är rätt ord, får bli min ventil för ämnen som berör mig och ett sätt att motivera mig att skriva ner saker som annars så lätt faller i glömska. Just av den aledningen kommer jag att nu i början bakdatera vissa inlägg för att, för min egen del, få de i rätt kronologisk ordning. Det kommer bli inlägg som är viktiga för mig och som jag tycker tillför något för förståelsen av de nya inläggen.
Jag som skriver är en helt vanlig man i mina bästa år. Jag är gift och bor tillsammans med min fru och son i ett mindre hus beläget i en förort till Göteborg. Visst kommer det bli en del personliga detaljer men mitt mål är inte att redogöra för att jag åter igen åt flingor med mjölk till frukost, även om sådana inlägg nog kommer att ske, utan snarare att fundera kring hur man får vettiga rutiner som småbarnsfamilj och vikten av dem. Men främst handlar det om att jag vill dokumentera händelser och tankar för framtiden, för min och min familjs skull. Ja det är i alla fall ambitionen idag, sen får vi se hur det blir med det hela.
Varför betan.se? Jo ganska självklart när man tänker efter. Betan var vårt arbetsnamn på vad som nu är vår son. Betan, som i en betaversion av en liten människa eller en liten rund sockerbeta i mammas mage, vilket det egentligen var kommer vi nog aldrig få veta.